Announcement

Collapse
No announcement yet.

Forintelsen Turkiet helst vill glomma

Collapse
X
 
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Forintelsen Turkiet helst vill glomma

    Förintelsen Turkiet helst vill glömma

    Efter massakrerna på armenier 1915 användes ordet "folkmord" första
    gången på svenska. Men turkiska myndigheter förnekar än i dag att
    något folkmord ägt rum.

    DAGENS NYHETER
    ESSAN DEN 9 MARS 2005


    I år är det 90 år sedan folkmordet på armenier ägde rum. Mitt under
    första världskriget organiserades vad de osmanska myndigheterna i
    nuvarande Turkiet betecknade som en tillfällig förvisning av misstänkt
    förrädiska icke-muslimska folkgrupper. Den urartade i allmän massaker
    på kristna, oberoende av samfundstillhörighet.

    I december 2004 beslutade EU att inleda förhandlingar med Turkiet om
    medlemskap. Frankrike och Nederländerna krävde då att folkmordsfrågan
    skulle tas upp i förhandlingarna. Bakgrunden är att Turkiet har under
    alla år förnekat att det rört sig om ett folkmord. Generationer av
    turkiska diplomater har lagt tid och energi på att ifrågasätta och
    bemöta försök att seriöst diskutera händelserna. Det turkiska
    historiska sällskapets president, Yusuf Halacoglu, har manat turkiska
    historiker till ett än mer aggressivt bemötande av forskning om
    folkmordet. Bara några dagar efter EU:s beslut upprepade han att inga
    historiker har "hittat ett enda dokument eller någon källa som
    omnämner folkmord".

    Sanningen är att bevisen för handlingarna är oändliga - men orden som
    då användes var "utrotning", "förintelse" och "brott mot
    mänskligheten", ordet folkmord uppfanns något senare.

    Nyheterna om massakrerna publicerades omgående i världspressen och var
    en ständig del av nyhetsflödet från mars 1915. Detta till skillnad mot
    det nazistiska folkmordet under andra världskriget, då tyskarna under
    lång tid kunde hemlighålla de värsta illdåden. I Turkiet fanns många
    tyska militärer, diplomater och biståndsarbetare liksom amerikanska
    missionärer och sjukvårdspersonal, för att inte tala om påvens
    representanter.

    Flyktingar av flera nationaliteter lyckades fly till ryska eller
    brittiska områden och gav hårresande vittnesmål om ovanlig
    brutalitet. Till att börja med handlade det om massakrer på armenier,
    assyrier och kaldéer under den turkiska ockupationen av den
    västiranska provinsen kring staden Urmia i början av 1915 och om
    belägringen av civila armenier i staden Van i april 1915. Dessa
    aktioner utfördes av osmanska soldater tillsammans med en del kurdiska
    frivilliga förband.

    Världsopinionen påverkades till den grad att England, Frankrike och
    Ryssland gjorde ett gemensamt uttalande som publicerades den 24 maj
    1915.

    De förklarade att redan det som dittills kommit till omvärldens
    kännedom kunde klassas som brott mot mänskligheten och civilisationen
    och att "hela regeringen så väl som dess inblandade agenter skulle
    hållas personligen ansvariga för dessa massakrer" och ställas inför
    rätta.

    Under sommaren 1915 strömmade ännu fler uppgifter ut till omvärlden,
    samtidigt som överfallen mot kristna spred sig systematiskt över hela
    östra Turkiet. Ett dåd som väckte osedvanliga reaktioner var mordet på
    den armeniska, katolska ärkebiskopen i Mardin, Ignatius Maloyan, 11
    juni 1915.

    Han mördades samtidigt med flera hundra andra armenier, syrianer och
    kaldéer efter att ha tvingats marschera i kedjor genom stadens
    gator. För några år sedan helgonförklarades Maloyan av påven.

    En del osmanska ämbetsmän protesterade mot dödandet av oskyldiga och
    lojala undersåtar, men de högsta befattningshavarna flyttades till
    andra poster medan oppositionella lägre tjänstemän omkom under
    märkliga omständigheter. Efter första världskrigets slut ställdes
    flera högre tjänstemän och politiker inför rätta av de allierade,
    anklagade för att ha beordrat massakrerna eller deltagit i
    dem. Somliga hann få sina straff och rättegångsprotokollen
    publicerades då i turkiska tidningar. Den forne guvernören av
    provinsen Diyarbakir, Reshid Bey, en ovanligt blodbesudlad person,
    begick självmord efter att rättegången påbörjats. Flera hundra höga
    ungturkpolitiker, regeringstjänstemän, polismästare och arméofficerare
    arresterades och hölls länge i förvar i ett fångläger på Malta i
    väntan på kommande rättegångar. Men i samband med en fredsuppgörelse
    mellan de allierade och den nya republiken Turkiet frigavs de helt.

    Rättegångarna som förberetts kom aldrig igång. Turkiet var angeläget
    om att få dessa krigsförbrytare utlämnade, och de allierade gick med
    på det för att etablera goda relationer med Kemal Atatürk, republikens
    president.

    Historisk forskning om folkmordet har hindrats av att den inte kunnat
    använda källorna i de turkiska arkiven. Men det finns annat
    material. En hel del framgår av rapporter från tyska, österrikiska och
    amerikanska diplomater. Under och direkt efter kriget publicerades en
    mängd vittnesbörd och sammanställningar av utländska missionärer,
    lärare, läkare och sjuksköterskor som befann sig i området när
    massakrerna ägde rum.

    Svenskan Alma Johansson arbetade sedan många år i Mush vid ett tyskt
    hem för föräldralösa armeniska barn. Hon lämnade uppgifter om hur alla
    barnen begärts överlämnade till en hög officer och hur de sedan dödats
    i en byggnad utanför staden. Hon lämnade vittnesmål till tyska och
    amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna, och gav sedan ut
    sin berättelse på svenska.

    Redan under kriget beställde det brittiska parlamentet en
    sammanställning av dokument om massakrerna. Uppdraget utfördes av två
    välkända historiker, Lord Bryce och Arnold Toynbee. De hämtade
    materialet huvudsakligen från rapporter och brev skrivna av
    amerikanska och brittiska missionärer. Efter att Hjalmar Branting läst
    denna dokumentsamling använde han ordet "folkmord" i ett massmöte i
    Stockholm 1917 till förmån för de kristna flyktingarna - veterligen
    den första gången termen använts i svenska språket.

    Även tyskarna publicerade en omfattande dokumentsamling. Den kände
    orientalisten Johannes Lepsius, ledare för det tyska armeniska
    förbundet, fick uppdraget att sammanställa diplomatiska källor om hur
    Tyskland reagerade på massakrerna och fördrivningen av kristna. Det
    uppenbara syftet var att i framtiden kunna hävda att turkarna ensamma
    stod för brotten, och att tyskarna förgäves försökt stoppa, begränsa
    eller mildra turkarnas operationer. En del av materialet har justerats
    för att ta bort sådant som skulle ha visat tysk inblandning.

    Dokumenten visar dock att den tyska regeringen visste att kampanjen
    leddes av den ungturkiska regeringen, att anklagelserna om att de
    kristna började ett väpnat uppror var överdribna, och att massakrerna
    inte bara gällde armenier utan även syrianer, assyrier, kaldéer såväl
    som katolska och protestantiska konvertiter.

    Under senare år har en del av de vittnesmål som publicerades i samband
    med kriget utgivits på nytt i svensk översättning. Dessa böcker är
    främst sådana som behandlar situationen för syrianer assyrier och
    kaldéer eftersom så många av dem numera lever i Sverige. Joseph Nacim
    var en kaldéisk präst från Urfa. Hans bok är delvis en självbiografisk
    berättelse om hur han flydde från massakrerna, bland annat ger den
    unika inblickar i mordet på den kaldéiske ärkebiskopen av Siirt, Addai
    Sher, som också var en berömd vetenskapsman, välkänd i dåtidens
    Europa. Ärkebiskopen hade gömts av kurdiska vänner, men gömstället
    upptäcktes och både han och hans beskyddare avrättades. Yonan Shahbaz,
    en assyrisk-amerikansk baptistmissionär verksam bland assyrier i en
    ort utanför Urmia i nordvästra Iran, vittnar om hur militären
    tillsammans med kurder attackerade byar och städer och om hur främst
    assyriska kristna flydde till de amerikanska och franska
    missionsstationerna i staden Urmia. Turkisk militär gick in i den
    franska missionen och grep präster och ledande assyrier som sedan
    torterades och avrättades.

    Till de märkligaste dokumenten från 1915 hör olika krönikor skrivna av
    präster. Tre franska dominikanmunkar sattes i husarrest i ett katolskt
    kloster i staden Mardin. Två av dem skrev långa och detaljerade
    redogörelser över händelserna. Viktigast är den av Jacques Rhétoré,
    känd expert i semitiska språk och som tillämpade sin vetenskapliga
    exakthet i försök att beräkna befolkningsförluster. Syriansk-ortodoxa
    överlevande har sammanställt muntliga historier om de olika drabbade
    byarna. Tillsammans ger dessa verk en heltäckande bild av vad som
    hände i varje stad och större by med kristen befolkning i provinsen
    Diyarbakir, Turkiets Killing fields.

    De kristna befolkningsförluster som anges av personer på platsen var
    höga. Diyarbakirs provinsguvernör Reshid Bey uppgav för regeringen att
    120.000 kristna hade deporterats från provinsen fram till september
    1915. Rhétoré anger de totala kristna förlusterna fram till slutet av
    1916 för provinsen Diyarbakir provins till 144.000, medan en brittisk
    utredare 1919 uppgav att befolkningsförlusten uppgick till 157.000.

    Men om allt detta vet dagens turkiska medborgare i stort sett inget,
    inte ens de fåtaliga kvarvarande kristna har tillgång till
    fakta. Händelserna omnämns inte i skolböckerna och de turkiska
    yrkeshistorikerna har prioriterat andra forskningsuppgifter. På sin
    höjd vet vanliga turkar i de berörda områdena att armenier, syrier,
    assyrier eller kaldéer bott där tidigare, men säger ofta att de inte
    vet varför de kristna lämnade orten. De som har velat sätta sig in i
    de kristnas situation hänvisas framförallt till det officiella
    Turkiska historiska sällskapet, som inrättades av Atatürk. Sällskapet
    bidrar till mörkläggningen och ifrågasättande av folkmordet med två
    huvudargument. Det första går ut på att bagatellisera det som hände.
    Sällskapets president påstår att endast 23.000 armenier dog under
    kriget, och att den siffran bleknar i jämförelsen med den vida större
    skadan på flera miljoner turkiska döda som föll offer för angrepp där
    kristna deltog som frivilliga. Det andra argumentet går ut på att de
    kristna själva, utan minsta anledning, skulle ha organiserat ett
    väpnat uppror mot den osmanska staten och ha konspirerat med
    fiendemakten. Följaktligen borde de behandlas som landsförrädare.

    Inom Turkiet reses nu krav om att inrätta en kommission som skall
    undersöka folkmordet. En kommission är en god tanke - bara det inte
    blir i det turkiska historiska sällskapets regi. En internationell och
    oberoende kommission har större förutsättningar att kunna föra en
    seriös diskussion om vad som erbjuds i de turkiska arkiven. Först då
    kan moderna turkar få en mindre ensidig


    By David Gaunt [email protected], historiker vid Sodertorns hogskota
    http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=388480
Working...
X